Oftast går det. En rostfri propeller med en böjd bladspets, en aluminiumpropeller med en upprullad kant och en bronspropeller som har tappat ett hörn kan alla bli brukbara igen. Men det är tre olika jobb, med olika verktyg och olika risker. Innan något av dem kan börja behöver man dessutom veta vad som faktiskt har hänt med bladet, och det är inte alltid det man först lägger märke till.
När båten hissas upp efter en stenträff letar de flesta efter hack i kanten. Den skada som oftare ställer till det är ett blad som har flyttat sig några millimeter bakåt utan att få ett enda märke. Den visar sig först i fart, som ett surr i skrovet. På land finns ett enkelt sätt att hitta den. Sätt en tejpbit på rodret eller drevhuset alldeles intill en bladspets och vrid propellern långsamt för hand. Varje blad ska passera tejpen på samma avstånd. Gör ett av dem det inte har det böjts, hur rakt det än ser ut.
Resonemanget här gäller i första hand propellrar med fasta blad. Foldande och vridbara propellrar på segelbåtar har leder och mekanik som kan ha tagit stryk på andra sätt, och om dem säger tejpbiten betydligt mindre.
Vad som händer på bänken
Eftersom det är skillnaden mellan bladen som tejpen avslöjar, är det också den som en verkstad mäter först, innan någon tar fram en hammare. Stigningen, alltså hur långt bladet i teorin skruvar sig fram under ett varv, kontrolleras på flera avstånd från navet och jämförs blad för blad. Avvikelsen mot propellerns ursprungliga mått betyder ofta mindre för vibrationerna än avvikelsen mellan bladen. En propeller där alla blad är lika fel kan gå lugnare än en där bara ett av dem är det.
Hur bladet sedan rätas beror på metallen. Aluminium går att räta, men metallen blir sprödare för varje gång den böjs fram och tillbaka, och en spricka kan uppstå långt efter att propellern har monterats igen. Rostfritt stål är segare men fjädrar tillbaka och kräver mer kraft, ibland värme. Brons, som är vanligt på större båtar och i kommersiell trafik, låter sig formas men har sina egna krav på hur värmen tillförs.
Saknas det material byggs det upp genom svetsning med en tillsatsmetall som passar grundmaterialet. Därefter slipas bladet ner till rätt profil, så att kanten åter blir tunn där den ska vara tunn. Allra sist balanseras propellern, eftersom svetsgods och slipning nästan alltid flyttar vikt mellan bladen.
Hur långt man kan gå med kall riktning finns det inget enhetligt svar på. En del verkstäder rätar små böjar i aluminium utan att värma, andra rör inte en böj nära bladroten alls. Vinkelns storlek spelar in, och en böj vid roten behandlas annorlunda än en ute vid spetsen. Till det kommer att en begagnad propeller ofta har en historia som ingen känner till. Har den riktats förut har metallen redan fått sin beskärda del, och det står inte på bladet.
Gränsen mot en ny propeller
Samma mätning kan också visa att lagningen inte är värd besväret. Sprickor vid bladroten är det tydligaste tecknet. Där bär bladet hela lasten, och en svets i det området ställer betydligt högre krav än en …
…