”Till jul, sen får vi se.” Mer än så blir det sällan sagt när ett litet e-handelslager tar in folk inför december. På ett lager söder om Stockholm står tre nya personer vid packbordet en måndagsmorgon i mitten av november. Ägaren har pratat med var och en i telefon, sagt just den meningen och visat var kartongerna står.
Ingen av dem har skrivit på något. Det är vanligt och i sig inte olagligt, eftersom ett anställningsavtal kan ingås muntligt. Men lagen kräver att arbetsgivaren lämnar skriftlig information om de viktigaste villkoren. Den fristen räknas från första arbetsdagen, inte från när det lugnar sig i januari.
Den som skriver avtalen först i december har alltså redan missat en frist, även om ingen har märkt det. Följderna brukar dröja tills något går snett, till exempel en tvist om sista arbetsdagen eller en lön som någon tycker är för låg. Då är det papperet som saknas som väger tyngst.
De flesta säsongsanställningar tar troligen slut i lugn och ro, utan att någon ifrågasätter villkoren. Skälet att skriva ändå är alltså inte att bråket är sannolikt. Det är att ett bråk blir svårt att reda ut i efterhand om det väl kommer.
”Till jul” är inget slutdatum
Meningen ägaren sa i telefon går att läsa på minst tre sätt. Den kan beskriva en tidsbegränsad anställning som slutar ett visst datum. Den kan beskriva en provanställning. Eller en tillsvidareanställning, där ägaren bara uttryckte en förhoppning om hur länge behovet skulle finnas.
Lagen om anställningsskydd löser oklarheten åt ett bestämt håll: en anställning gäller tills vidare om inget annat har avtalats.[1] Kan arbetsgivaren inte visa att parterna kom överens om ett slutdatum, ligger det nära till hands att anställningen ses som tillsvidare. Då gäller helt andra regler för hur den avslutas.
Därför spelar den skriftliga informationen större roll än den verkar. Den ska bland annat ange anställningsform, arbetsplats, arbetsuppgifter, lön och arbetstid, och det är just anställningsformen som brukar saknas efter ett telefonsamtal. Vilka uppgifter som ska lämnas och hur snabbt har dessutom ändrats på senare år. En mall som skrevs för tio år sedan kan därför behöva jämföras med dagens lydelse.
För de tre vid packbordet finns också en praktisk sida. Den som inte vet när anställningen slutar vet inte när det är dags att söka nästa jobb. Ägaren kan i sin tur inte planera januari utan att veta vilka som har rätt att stanna.
Visstid eller provanställning
Det är den planeringen som brukar avgöra vilken form avtalen till slut får. De flesta mindre arbetsgivare väljer mellan två former. Särskild visstidsanställning, som ersatte den gamla allmänna visstiden 2022, passar när arbetet har ett tydligt slut. Provanställning passar när man på allvar överväger att behålla personen.
Juridiken säger inte så mycket om vilken av dem som är rätt. Det gör ägarens planer för januari. Ska alla tre gå efter helgerna är visstid det ärliga valet. Men på lagret i exemplet har en av dem redan under andra veckan fått ordning på hyllplatserna, och ägaren har börjat räkna med henne även efter nyår. För henne är en provanställning rimligare, för de två andra knappast.
Provanställningen har en egen fälla. Vill arbetsgivaren inte gå vidare måste det meddelas innan prövotiden löper ut, annars övergår anställningen till en tillsvidareanställning. Ett besked som glöms bort i decemberstressen kan alltså betyda en fast anställd i januari som ingen har bestämt sig för.
Lika lätt att missa är det som står runt omkring formen. Gäller något kollektivavtal? Hur räknas tillägg för helgarbete i december? Och hur ska semesterersättningen hanteras? För kortare anställningar kan den i vissa fall betalas ut löpande med lönen …
…