När extrapersonalen till julhandeln börjar innan avtalet är skrivet
”Till jul, sen får vi se.” Mer än så blir det sällan sagt när ett litet e-handelslager tar in folk inför december. På ett lager söder om Stockholm står tre nya personer vid packbordet en måndagsmorgon i mitten av november. Ägaren har pratat med var och en i telefon, sagt just den meningen och visat var kartongerna står.
Ingen av dem har skrivit på något. Det är vanligt och i sig inte olagligt, eftersom ett anställningsavtal kan ingås muntligt. Men lagen kräver att arbetsgivaren lämnar skriftlig information om de viktigaste villkoren. Den fristen räknas från första arbetsdagen, inte från när det lugnar sig i januari.
Den som skriver avtalen först i december har alltså redan missat en frist, även om ingen har märkt det. Följderna brukar dröja tills något går snett, till exempel en tvist om sista arbetsdagen eller en lön som någon tycker är för låg. Då är det papperet som saknas som väger tyngst.
De flesta säsongsanställningar tar troligen slut i lugn och ro, utan att någon ifrågasätter villkoren. Skälet att skriva ändå är alltså inte att bråket är sannolikt. Det är att ett bråk blir svårt att reda ut i efterhand om det väl kommer.
”Till jul” är inget slutdatum
Meningen ägaren sa i telefon går att läsa på minst tre sätt. Den kan beskriva en tidsbegränsad anställning som slutar ett visst datum. Den kan beskriva en provanställning. Eller en tillsvidareanställning, där ägaren bara uttryckte en förhoppning om hur länge behovet skulle finnas.
Lagen om anställningsskydd löser oklarheten åt ett bestämt håll: en anställning gäller tills vidare om inget annat har avtalats.[1] Kan arbetsgivaren inte visa att parterna kom överens om ett slutdatum, ligger det nära till hands att anställningen ses som tillsvidare. Då gäller helt andra regler för hur den avslutas.
Därför spelar den skriftliga informationen större roll än den verkar. Den ska bland annat ange anställningsform, arbetsplats, arbetsuppgifter, lön och arbetstid, och det är just anställningsformen som brukar saknas efter ett telefonsamtal. Vilka uppgifter som ska lämnas och hur snabbt har dessutom ändrats på senare år. En mall som skrevs för tio år sedan kan därför behöva jämföras med dagens lydelse.
För de tre vid packbordet finns också en praktisk sida. Den som inte vet när anställningen slutar vet inte när det är dags att söka nästa jobb. Ägaren kan i sin tur inte planera januari utan att veta vilka som har rätt att stanna.
Visstid eller provanställning
Det är den planeringen som brukar avgöra vilken form avtalen till slut får. De flesta mindre arbetsgivare väljer mellan två former. Särskild visstidsanställning, som ersatte den gamla allmänna visstiden 2022, passar när arbetet har ett tydligt slut. Provanställning passar när man på allvar överväger att behålla personen.
Juridiken säger inte så mycket om vilken av dem som är rätt. Det gör ägarens planer för januari. Ska alla tre gå efter helgerna är visstid det ärliga valet. Men på lagret i exemplet har en av dem redan under andra veckan fått ordning på hyllplatserna, och ägaren har börjat räkna med henne även efter nyår. För henne är en provanställning rimligare, för de två andra knappast.
Provanställningen har en egen fälla. Vill arbetsgivaren inte gå vidare måste det meddelas innan prövotiden löper ut, annars övergår anställningen till en tillsvidareanställning. Ett besked som glöms bort i decemberstressen kan alltså betyda en fast anställd i januari som ingen har bestämt sig för.
Lika lätt att missa är det som står runt omkring formen. Gäller något kollektivavtal? Hur räknas tillägg för helgarbete i december? Och hur ska semesterersättningen hanteras? För kortare anställningar kan den i vissa fall betalas ut löpande med lönen i stället för när anställningen slutar, men bara om man har kommit överens om det. Står det ingenting i avtalet hamnar hela beloppet på slutlönen i januari, ofta till ägarens förvåning.
Där lönen och avtalen möts
Den förvåningen visar varför frågorna oftare kommer upp via lönen än via lagtexten. I november, när ordrarna är som flest, är det få småföretagare som sätter sig och läser anställningsskyddslagen. Men lönen ska betalas ut i slutet av månaden, och då måste anställningsform, timlön och tillägg vara kända.
Redovisningsbyråer med egna lönekonsulter, som Knyta.se och andra som erbjuder lön- och HR-rådgivning vid sidan av bokföringen, brukar därför börja i den änden.[2] När uppgifterna till den första lönekörningen samlas in blir det tydligt vilka avtal som saknas. Avtalen kan då skrivas så att de säger samma sak som lönesystemet.
Därifrån följer arbetet ofta samma ordning. Först kommer en avtalsmall för de vanligaste anställningsformerna, sedan en kort personalpolicy och sist en kontroll av om lönekartläggningen behöver göras eller uppdateras.
Det mittersta steget är svårast att lämna ifrån sig helt. Lönesystemet vet vad var och en tjänar, men inget om att mobilen ska ligga i skåpet under passet eller om vem som brukar låsa lastporten. Skrivs policyn utan ägarens inblandning blir den lätt ett dokument som ingen läser.
Från en person till fem
I ett företag med en eller två anställda fungerar personalpolicyn ofta som en muntlig tradition. Alla vet hur sjukanmälan går till, att man inte dricker på jobbet och att semestern läggs i juli. Ingen har skrivit ner det, och det har inte behövts.
Det fungerar så länge alla har varit med från början. Det har inte de som kommer in för julhandeln. De vet inte att ägaren förväntar sig ett sms före sju vid sjukdom, och ingen har sagt något om skåpet.
Sms:et före sju låter som en detalj, men det hänger ihop med sjuklön och karensavdrag, som ska räknas rätt redan på den första lönen. Ett oklart besked om när sjukdomen började blir snabbt ett oklart lönebesked.
För ett litet lager kan en sida räcka. Den kan ta upp arbetstider, sjukanmälan, säkerhet, alkohol och droger och hur man tar upp problem i arbetsmiljön. Policyn behöver inte täcka allt, men den behöver finnas innan någon frågar efter den.
Lönekartläggningen följer samma logik, även om många småföretagare tror att den bara gäller större arbetsgivare. Skyldigheten att kartlägga och analysera lönerna gäller alla arbetsgivare. Kravet på skriftlig dokumentation beror däremot på hur många som är anställda.[3] Diskrimineringsombudsmannen har vägledning för hur arbetet kan läggas upp i en liten verksamhet.
Därför förtjänar januari en egen genomgång och inte bara en sista lönekörning. Anta att provanställningen på lagret blir en fast tjänst och att ett par av de andra blir kvar en tid. Då ser personalstyrkan annorlunda ut än den gjorde i oktober, och det kan ändra vilka dokument företaget behöver ha. Den frågan är betydligt lättare att besvara om avtalen redan finns på papper.
Noter
- Lagen (1982:80) om anställningsskydd.
- Uppgifter om hur anställningsavtal, personalpolicyer och lönekartläggning tas fram i mindre företag kommer från Knyta.se, som arbetar med lön- och HR-rådgivning.
- Diskrimineringslagen (2008:567), 3 kap., samt Diskrimineringsombudsmannens vägledning om lönekartläggning.